De synpunkter som på så sätt samlats in från institutionella intressenter under workshoppen, liksom den återkoppling som mottagits genom det offentliga samrådet och andra samråd, kommer att bidra till kommissionens utvärdering, konsekvensbedömning och nya lagstiftningsförslag. Denna rapport representerar inte kommissionens ståndpunkt i sakfrågan och utgör inte heller något hinder för slutresultatet av översynen av BCRD.
Mer än 100 företrädare för behöriga myndigheter på olika nivåer (nationell, regional och lokal nivå), inklusive de som anförtrotts de uppgifter som fastställs i direktivet, från 23 medlemsstater, Norge, Albanien och Serbien deltog i onlineworkshoppen.
Workshoppen inleddes genom ett huvudanförande av Roberto Viola, generaldirektör för GD Kommunikationsnät, innehåll och teknik, som betonade att covid-19-pandemin ännu en gång har visat att avancerad bredbandsuppkoppling är en grundläggande tjänst, och uppmanade alla förvaltningsnivåer att samarbeta för att säkerställa en snabb utbyggnad av konnektivitetsinfrastruktur för alla europeiska medborgare och företag. Viola erkände den viktiga roll som offentliga förvaltningar har när det gäller utbyggnaden av elektroniska kommunikationsnät och uppmanade i synnerhet alla behöriga myndigheter att förenkla de administrativa förfarandena, säkerställa samordning mellan olika administrativa nivåer, påskynda tvistlösning och underlätta tillgången till offentliga medel.
Viola underströk att konnektivitet är ett flaggskeppsinitiativ för EU:s återhämtning och resiliens. Han påminde om att medlemsstaterna för närvarande håller på att utarbeta planer för återhämtning och resiliens och betonade att Europeiska kommissionen och medlemsstaterna måste samarbeta för att omsätta dessa planer i praktiken och snabbt genomföra dem. I detta sammanhang uppmanade Viola medlemsstaterna att fortsätta att samarbeta för att identifiera bästa praxis som stöder en effektiv nätutbyggnad och att enas om verktygslådan för konnektivitet senast i slutet av mars.
Viola betonade att översynen av BCRD är en del av EU:s gemensamma insatser för att förbättra den digitala konnektiviteten, eftersom det nya lagstiftningsinstrumentet behövs för att underlätta och stimulera utbyggnaden av avancerade och hållbara elektroniska kommunikationsnät genom att sänka kostnaderna för utbyggnad genom en uppsättning harmoniserade åtgärder. Slutligen uppmanade han alla deltagare att aktivt bidra till workshopparnas diskussioner, en övergripande översyn av BCRD, samt att arbeta tillsammans för att se till att det nya instrumentet kommer att leda till förenkling och minskning av bördorna och att det kommer att genomföras effektivt på fältet.
Sammanfattning av deltagarnas viktigaste synpunkter
1. Covid-19-pandemin har avslöjat vårt samhälles ökade beroende av avancerade elektroniska kommunikationsnät, som måste spela en central roll för alla medborgare och företag.
2. De lokala myndigheterna spelar en mycket viktig roll för att påskynda utbyggnaden av elektroniska kommunikationsnät och de bör förbättra samordningen mellan dem och med andra behöriga offentliga myndigheter. De lokala och regionala myndigheterna skulle gynnas av ökat stöd (t.ex. it-verktyg, utbildnings- och informationsmaterial, kunskap om tvistlösning osv.).
3. Ett reviderat BCRD är avgörande för utbyggnaden av elektroniska kommunikationsnät. Deltagarna anser att vissa av de regler som har lagts fram i direktivet är användbara men inte har utnyttjats fullt ut, delvis på grund av att många bestämmelser är frivilliga. När det gäller mer hållbara elektroniska kommunikationsnät skulle nätdelning och gemensam utbyggnad kunna bidra till att detta mål uppnås.
4. De gemensamma informationspunkternas roll måste stärkas (t.ex. genom georefererad information och annan relevant operativ information, förbättrad samordning och öppenhet, riktlinjer för tillträdesprinciper och kostnadsprinciper, styrning, användning av digitala förfaranden). Dessutom skulle utarbetandet av standarder och riktlinjer för infrastruktur i byggnader bidra till att förbereda utbyggnaden av nät i byggnader och underlätta tillgången till infrastruktur i byggnader.
5. Översynen av BCRD skulle kunna överväga att underlätta tillgången till offentligt ägda eller offentligt finansierade tillgångar för installation av nätelement utöver små celler, samt vissa konsekventa strategier för införandemetoder som används, såsom mikrotrenchning.
6. Det finns ett tydligt behov av att förbättra insynen och utfärda riktlinjer för tvistlösning, bland annat genom att offentliggöra beslut och riktlinjer för både förfarandemässiga och tekniska aspekter. Tvistlösningsorganen bör också ta hänsyn till de befogenheter som olika offentliga myndigheter har när det gäller tillgång till befintlig fysisk infrastruktur. Tvistlösningen skulle kunna förbättras tack vare medlingsmetoder.
Deltagarnas synpunkter på förbättringar av den gemensamma informationspunkten (SIP), samordningsaspekter och tillgång till offentlig infrastruktur
När det gäller den viktiga information och de nyckelfunktioner som SIP bör erbjuda betonade deltagarna vikten av att inkludera georefererad information, som bör uppdateras regelbundet, bland den information som tillhandahålls av SIP. De angav också att det skulle vara en effektiv och värdefull lösning att utrusta SIP med verktyg för automatisk konvertering av viktig information och användning av digitalt format. Även om vissa deltagare ansåg att de gemensamma genomförandeplanerna skulle tillhandahålla information som går utöver de nuvarande kraven i direktivet om bindande konsumenträttigheter, såsom information om outnyttjad kapacitet, påpekade vissa deltagare att statusen för outnyttjad kapacitet är mycket dynamisk och därför svår att tillhandahålla med exakthet. Deltagarna noterade också att vissa bestämmelser i direktivet om bindande företagsbestämmelser om transparens inte är obligatoriska och därmed begränsade direktivets effektivitet och efterlyste mer harmoniserade förfaranden och bättre samordning mellan behöriga offentliga myndigheter.
När det gäller den potentiella centraliseringen av SIP:s funktioner till ett enda organ och hur den administrativa samordningen ska säkerställas betonade deltagarna vikten av att utbyta information i ett centraliserat system, men betonade behovet av att ha bredbandskontor som utför SIP-funktioner på lokal nivå, där nödvändig kunskap och administrativ kapacitet bör byggas upp. Deltagarna erkände också den avgörande roll som nationella bredbandsplaner spelar för utbyggnaden av elektroniska kommunikationsnät. Vissa nationella regleringsmyndigheter uppgav att de, när de säkerställer SIP-relaterade funktioner, observerade synergier med sina regleringsfunktioner. Vissa deltagare föredrog dock att låta användare få tillgång till olika behöriga myndigheter via en enda digital plattform i stället för att anförtro ett enda organ alla relaterade uppgifter. Vissa regionala myndigheter föreslog också idén om att koppla samman regionala strategiska genomförandeplaner, medan en nationell myndighet skulle säkerställa samordning genom riktlinjer, standarder, förfaranden och tekniska aspekter. Vissa deltagare pekade också på sekretessen som en oro som operatörerna skulle ha när det gäller information som delas via SIP.
När det gäller den potentiella framtida rollen för SIP när det gäller tillståndsgivning påpekade deltagarna att befogenheterna för tillståndsgivning huvudsakligen är fördelade på lokal nivå, medan SIP till största delen hade genomförts på nationell nivå. Vissa deltagare förklarade sina positiva erfarenheter av att använda SIP som en enda kontaktpunkt för både öppenhet och behandling av tillstånd, medan andra hävdade att denna modell kanske inte fungerar på ett enkelt sätt i alla medlemsstater. Vissa deltagare delade också med sig av sina positiva resultat av att bevilja flera tillstånd för små arbeten inom samma intresseområde genom ett kombinerat tillstånd som beviljats. Dessutom enades deltagarna om att harmoniserade tillståndsförfaranden och användning av elektroniska medel för tillståndshantering skulle minska den administrativa bördan för både operatörer av elektroniska kommunikationsnät och berörda offentliga myndigheter. Vissa deltagare pekade dessutom på utmaningen att integrera olika it-system som för närvarande används eller håller på att utvecklas av olika berörda behöriga myndigheter.
När det gäller tillträdet till vissa typer av infrastruktur som kontrolleras av offentliga myndigheter (genom att utvidga logiken bakom artikel 57 i kodexen) enades deltagarna om att man vid översynen av BCRD bör beakta denna fråga, och vissa deltagare uppgav att detta redan har genomförts i vissa regioner. Vissa deltagare efterlyste EU-riktlinjer för att främja investeringar i liknande villkor utöver små celler, medan andra deltagare efterlyste respekt för proportionalitetsprincipen och väldefinierade kriterier för att undvika överlappningar och säkerställa rättssäkerhet. Vissa deltagare efterlyste också ytterligare förtydligande av bestämmelserna om tillträde till byggnadernas tak, eftersom de är de mest intressanta för vissa operatörer. Vissa deltagare efterlyste också en grundlig diskussion om återanvändning av offentligt finansierade/ägda anläggningar (t.ex. master som används för larmsystem) som lämpar sig för utbyggnad av elektroniska kommunikationsnät. Deltagarna enades också om att tillträde till offentlig infrastruktur bör beviljas på icke-diskriminerande villkor. Vissa deltagare påpekade också att de enheter som ansvarar för planerade offentliga bygg- och anläggningsarbeten på ett proaktivt sätt skulle kunna främja eller kräva byggande av outnyttjad fysisk infrastruktur som lämpar sig för elektroniska kommunikationsnät, eftersom detta skulle göra det lättare för intresserade operatörer att få ytterligare tillgång till och tillgång till sådan infrastruktur.
Deltagarnas synpunkter på effektivare och öppnare tvistlösning och bättre efterlevnad
När det gäller sätt att förenkla och effektivisera tvistlösningsförfarandena påpekade deltagarna att det behövs tydligare, enklare och öppnare förfaranden som kan anpassas till nationella förhållanden. Vissa deltagare påpekade att offentliggörandet av ansökningsformuläret för tillstånd skulle göra begäran mer fokuserad och bidra till att undvika vissa tvister. En kort medlingsprocess skulle vara till nytta, och att dela med sig av de avtal som operatörerna ingått med tvistlösningsorganen och att offentliggöra tvistlösningsorganets slutliga beslut skulle bidra till en bred bild av situationen på marknaden. Vissa deltagare efterlyste en tydligare bevisbörda för parterna i tvistlösningen, vilket skulle bidra till att förbättra förfarandets effektivitet. Slutligen erkände deltagarna också att kommunerna måste få lämplig utbildning, teknisk expertis och kunskap om tvister som är relevanta för dem.
När det gäller riktlinjer för tvistlösning (t.ex. om förfarandeaspekter, prissättning osv.) enades vissa deltagare om deras mervärde, särskilt när det gäller att öka insynen i aspekter som prissättnings- och införandesamordning, och uppmanade till att utveckla dem på nationell nivå. Vissa deltagare informerade om att vissa medlemsstater redan hade offentliggjort sådana riktlinjer, medan andra hade inrättat expertgrupper för att ta fram sådana riktlinjer, till exempel om gemensamt utnyttjande av infrastruktur. Alla deltagare var överens om att riktlinjer skulle hjälpa operatörerna att bättre förstå och försvara sina rättigheter, men vissa deltagare ansåg att offentliggörandet av tidigare beslut kan vara tillräckligt när det gäller prissättning, och påpekade att tvistlösningsorganen på något sätt ger vägledning genom sina enskilda beslut. Vissa deltagare förklarade att vissa medlemsstater hade offentliggjort vissa principer för infrastrukturdelning och rättvisa och rimliga byggkostnader, men åsikterna varierade från obligatoriska till frivilliga.
När det gäller de potentiella fördelarna med att fastställa regler om villkor och priser för tillträde till infrastruktur i byggnader ansåg deltagarna att fastighetsägare bör ha samma skyldigheter som nätoperatörerna och enades om fördelarna med en transparent prissättningsmetod. Dessutom ansåg deltagarna att standardisering av förfaranden och tekniska aspekter skulle vara viktigt för att säkerställa att sådana bestämmelser blir effektiva. Vissa deltagare efterlyste också ökade åtaganden för framtida infrastruktur i byggnader och öppenhet, samtidigt som man tog hänsyn till kommunernas självständighet. Dessutom pekade vissa deltagare på prisskillnaden för att få tillgång till infrastruktur i byggnader i de nya byggnaderna jämfört med de gamla. Slutligen ansåg vissa deltagare att skyldigheten att säkerställa öppet och icke-diskriminerande tillträde till infrastrukturen i byggnader redan borde vara välkänd i medlemsstaterna, men efterlyste ett förtydligande av villkoren för tillträde till byggnadernas tak, särskilt för installation av master och antenner.
När det gäller eventuella förbättrade verkställighetsförfaranden förklarade vissa deltagare de nuvarande tillsynssystemen i sina länder, men deltagarna ansåg att påföljder bör betraktas som en sista utväg. Vissa deltagare uttryckte dock beslutsamhet när det gäller att tillämpa sanktioner, särskilt vid bristande efterlevnad av transparensrelaterade skyldigheter. Några deltagare klargjorde att vissa verkställighetsförfaranden i deras respektive länder hade genomförts på grundval av bestämmelser om betydande marknadsinflytande snarare än på bestämmelser i direktivet om bindande företagsbestämmelser. Vissa deltagare påpekade också att samverkan mellan offentliga myndigheter skulle vara viktig, eftersom tillgång (även i fråga om priset) till offentlig infrastruktur skulle kunna kopplas till relevant lagstiftning om skatter och avgifter eller lokala myndigheters befogenheter.