Direktivet om audiovisuella medietjänster - allmänna principer

Teknisk neutralitet

Direktivet om audiovisuella medietjänster omfattar alla tjänster med audiovisuellt innehåll, oavsett vilken teknik som används för att leverera innehållet. Reglerna gäller oavsett om du tittar på nyheter eller annat audiovisuellt innehåll på tv, internet, kabel eller din mobila enhet. Med hänsyn till graden av valfrihet och användarkontroll över tjänster görs i direktivet om audiovisuella medietjänster en åtskillnad mellan linjära tjänster (tv-sändningar) och icke-linjära tjänster (beställtjänster).

Graderad reglering

Skillnaden mellan traditionella tv-kanaler och beställtjänster ligger till grund för en tudelad regleringsstrategi. I direktivet erkänns en uppsättning grundläggande samhällsvärden som är tillämpliga på alla audiovisuella medietjänster. Det ger dock lättare reglering till beställtjänster där användarna har en mer aktiv roll och beslutar om innehållet och tidpunkten för visningen.

Alla audiovisuella medietjänster måste uppfylla de grundläggande kraven på följande områden:

• identifiering av leverantörer av medietjänster
• Förbud mot uppvigling till hat
• tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning
• Kvalitativa krav för kommersiella meddelanden
• sponsring
• produktplacering

Strängare regler för reklam och skydd av minderåriga planeras för tv-sändningar på grund av deras inverkan på samhället.

Tillämpningsområde

Audiovisuella medietjänster

Audiovisuella medietjänster är:

• TV-sändningar.
• Innehåll som valts ut av tittarna ("on-demand") via ett elektroniskt kommunikationsnät (vanligtvis uppkopplade tv-apparater, mobila enheter eller internet) för att titta på vid en tidpunkt som de själva väljer.
• audiovisuell reklam.

Mer specifikt tillhandahålls sådant innehåll:

• kommersiellt, dvs. inte på privatpersoners webbplatser,
• För allmänheten, dvs. utan någon form av privat korrespondens.
• som ett program, med undantag för webbplatser som innehåller tillhörande audiovisuella element såsom grafiska element eller korta annonser,
• under redaktionellt ansvar av en leverantör av medietjänster – dvs. de kontrollerar urvalet och organisationen av programmen.

Tv-sändningar – linjära tjänster

Program som tillhandahålls av en leverantör av medietjänster vid en schemalagd tidpunkt och som tittarna tittar på samtidigt.

Regler i direktivet som endast gäller TV-sändningar:

• evenemang av särskild vikt och korta nyhetsinslag (kapitel V)
• Kvoter för marknadsföring och distribution av europeiska tv-program (kapitel VI)
• Tidsfrister för tv-reklam och teleshopping (kapitel VII)
• Strängare regler om skydd av minderåriga (kapitel VIII)
• Rätt till genmäle (kapitel IX)

Tjänster på begäran – icke-linjära tjänster

Program användare väljer från en katalog som erbjuds av leverantören av medietjänster, för att titta på egen bekvämlighet.

Regler i direktivet som endast är tillämpliga på beställtjänster (kapitel IV):

• skydd av underåriga (artikel 12)
• allmänt främjande och distribution av europeiska produktioner (artikel 13)

Gemensamma regler

Direktivet innehåller följande regler som gäller för både tv-sändningar och beställinnehåll:

• uppmuntra samreglering och självreglering (artikel 4.7)
• Identifiering av leverantören av medietjänster (artikel 5)
• Uppmaning till hat (artikel 6)
• Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning (artikel 7)
• sändning av filmverk (artikel 8)
• Krav för audiovisuella kommersiella meddelanden (artikel 9)
• sponsring (artikel 10)
• Produktplacering (artikel 11)

Fri mottagning & vidaresändning

EU:s regeringar får inte begränsa vilka sändningar människor kan ta emot eller vilka program utländska programföretag kan återutsända i sitt land om sändningarna uppfyller kraven i EU:s direktiv om audiovisuella medietjänster i det land där de har sitt ursprung. Vid tvister mellan länder där reglerna kringgås innehåller direktivet ett förfarande i två steg.

EU:s regeringar kan begränsa mottagandet av visst innehåll, t.ex. uppvigling till hat, som inte får förbjudas i ursprungslandet men som bryter mot lokala lagar.

Eventuella begränsningar måste först godkännas av kommissionen enligt ett fastställt förfarande och är endast tillåtna under exceptionella omständigheter.

• När det gäller tv-sändningar (artikel 3.2–3.3) måste det föreligga uppenbara och allvarliga kränkningar av den mänskliga värdigheten (uppmaning till hat) eller av barn (t.ex. pornografi, meningslöst våld).
• För innehåll på begäran (artikel 3.4–3.6) är begränsningar också motiverade om de utgör en allvarlig risk för andra aspekter av allmän ordning, hälsa eller säkerhet eller konsumenter.

Restriktionerna måste vara proportionerliga och tillämpas endast i mottagarlandet. Det land där innehållet har sitt ursprung måste meddelas i förväg.

Direktivet innehåller ett tvistlösningsförfarande i två steg för tvister mellan länder vid kringgående av strängare regler:

Icke-bindande begäran

Om ett land invänder mot innehållet i en utländsk tv-sändning som helt eller till största delen är inriktad på den kan det be myndigheterna i sändningens ursprungsland att utfärda en icke-bindande begäran om att programföretaget ska följa reglerna i det berörda landet. Faktorer som avgör om ett land är ”riktat” är bland annat följande: ursprunget till reklam- eller abonnemangsintäkter, huvudspråk, riktad reklam med mera.

Bindande begränsningar

Om programföretaget kringgår det invändande landets regler kan myndigheterna där införa bindande begränsningar med kommissionens förhandsgodkännande, förutsatt att åtgärderna endast är ett svar på kringgåendet. Bindande åtgärder skulle kunna omfatta förbud mot vidaresändning (kabel, markbunden, IPTV), reklam för sändningar eller program, reklam för lokala företag (under egen jurisdiktion), offentliggörande i tryckta eller elektroniska programguider eller försäljning av abonnemang/smartkort för betal-TV.

Strängare regler

Det står medlemsstaterna fritt att tillämpa mer detaljerade eller striktare regler på de områden som samordnas genom direktivet om audiovisuella medietjänster på leverantörer av medietjänster inom deras jurisdiktion, förutsatt att dessa regler är förenliga med de allmänna principerna i unionsrätten.

Medlemsstaterna kan till exempel fastställa mer detaljerade eller striktare regler för tv-reklam. Dessa regler måste dock vara förenliga med EU-lagstiftningen och inte tillämpliga på vidaresändning av sändningar med ursprung i andra medlemsstater.

Det står också medlemsstaterna fritt att behålla eller fastställa mer detaljerade eller striktare regler för tv-reklam i syfte att säkerställa att tv-tittarnas intressen skyddas fullt ut och på lämpligt sätt. Under vissa omständigheter kan de fastställa olika villkor för TV-programföretag inom deras jurisdiktion.

Krav på öppenhet

Enligt direktivet om audiovisuella medietjänster ska medlemsstaterna se till att användarna när som helst har enkel och direkt tillgång till information om leverantören av medietjänster. Tjänsteanvändare måste ha tillgång till leverantörens namn och adress, inklusive dess elektroniska adress eller webbplats och den behöriga reglerings- eller tillsynsmyndigheten.

Behörighet

Myndigheterna i varje EU-land måste se till att alla audiovisuella medietjänster med ursprung där följer sina egna nationella regler som ger verkan åt direktivet om audiovisuella medietjänster. Systemet säkerställer också att programföretag som påverkar EU:s publik omfattas av direktivet även om de inte är etablerade i EU. EU:s myndigheter kan utöva befogenheter via upplänkar som är belägna på deras territorium eller genom användning av satellitkapacitet.

Principen om ursprungsland

Leverantörer behöver bara följa reglerna i en medlemsstat i stället för i flera länder, vilket gör det enklare för tjänsteleverantörer, särskilt de som vill utveckla gränsöverskridande verksamhet.

Om ett EU-land antar nationella regler som är strängare än direktivet, vilket det är fritt att göra, kan dessa endast tillämpas på leverantörer i den jurisdiktionen.

Hur avgörs jurisdiktionen?

För att undvika fall av dubbel jurisdiktion eller avsaknad av jurisdiktion omfattas varje leverantör av medietjänster av ett och endast ett EU-lands jurisdiktion i den mening som avses i direktivet.

Detta kommer främst att bero på var deras centrala förvaltning är belägen och var förvaltningsbeslut fattas om programplanering eller urval av innehåll. Ytterligare kriterier är bland annat var arbetskraften finns och eventuell satellitupplänk samt användningen av ett lands satellitkapacitet.