Allmänna principer för direktivet om audiovisuella medietjänster

Teknisk neutralitet

Direktivet om audiovisuella medietjänster omfattar alla tjänster med audiovisuellt innehåll, oavsett vilken teknik som används för att leverera innehållet. Reglerna gäller oavsett om du tittar på nyheter eller annat audiovisuellt innehåll på TV, Internet, kabel eller din mobila enhet. Med hänsyn till graden av valfrihet och användarnas kontroll över tjänster görs en åtskillnad i direktivet om audiovisuella medietjänster mellan linjära (televisionssändningar) och icke-linjära (på begäran) tjänster.

Graderad reglering

Skillnaden mellan traditionella TV-kanaler och beställtjänster ligger till grund för en tvådelad regleringsstrategi. I direktivet erkänns en uppsättning grundläggande samhällsvärden som är tillämpliga på alla audiovisuella medietjänster. Det ger dock lättare reglering av beställtjänster där användarna har en mer aktiv roll och beslutar om innehållet och tidpunkten för visningen.

Alla audiovisuella medietjänster måste respektera den grundläggande nivån av skyldigheter på följande områden:

• identifiering av leverantörer av medietjänster
• förbud mot uppvigling till hat
• tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning
• kvalitativa krav för kommersiella meddelanden
• sponsring
• produktplacering

Strängare regler för reklam och skydd av minderåriga föreskrivs för tv-sändningar på grund av deras inverkan på samhället.

Omfattning

Audiovisuella medietjänster

Audiovisuella medietjänster är följande:

• TV-sändning;
• innehåll som väljs ut av tittarna (”on-demand”) via ett elektroniskt kommunikationsnät (vanligtvis anslutna TV-apparater, mobila enheter eller Internet) för att titta vid valfri tidpunkt.
• audiovisuell reklam.

Mer specifikt tillhandahålls sådant innehåll:

• kommersiellt, dvs. inte på privatpersoners webbplatser.
• för allmänheten, dvs. exklusive någon form av privat korrespondens.
• som ett program, med undantag av webbplatser som innehåller kompletterande audiovisuella element, t.ex. grafiska element eller korta annonser.
• under redaktionellt ansvar av en leverantör av medietjänster – vilket innebär att de kontrollerar urvalet och organisationen av programmen.

TV-sändningar – linjära tjänster

Program som tillhandahålls av en leverantör av medietjänster vid en schemalagd tid och som ses samtidigt av tittarna.

Regler i direktivet som endast gäller för tv-sändningar:

• evenemang av stor betydelse och kort nyhetsrapportering (kapitel V)
• kvoter för främjande och distribution av europeiska tv-program (kapitel VI)
• tidsfrister för TV-reklam och teleshopping (kapitel VII)
• strängare regler för skydd av minderåriga (kapitel VIII)
• rätt till genmäle (kapitel IX)

Beställtjänster – icke-linjära tjänster

Programanvändare väljer från en katalog som erbjuds av leverantören av medietjänster, för att titta på dem på egen hand.

Regler i direktivet som endast gäller beställtjänster (kapitel IV):

• skydd av underåriga (artikel 12)
• allmän marknadsföring och distribution av europeiska produktioner (artikel 13)

Gemensamma regler

Direktivet innehåller följande regler som gäller för både TV-sändningar och beställinnehåll:

• uppmuntra samreglering och självreglering (artikel 4.7)
• identifiering av leverantören av medietjänster (artikel 5)
• uppmaning till hat (artikel 6)
• tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning (artikel 7)
• överföring av filmverk (artikel 8)
• krav för audiovisuella kommersiella meddelanden (artikel 9)
• sponsring (artikel 10)
• produktplacering (artikel 11)

Frihet att ta emot och vidareutsändning

EU:s regeringar får inte begränsa vilka sändningar som får ta emot eller vilka program som utländska programföretag kan sända vidare i sitt land om sändningarna följer EU:s direktiv om audiovisuella medietjänster i det land där de har sitt ursprung. Vid tvister mellan länder där reglerna kringgås innehåller direktivet ett förfarande i två steg.

EU:s regeringar kan begränsa mottagandet av visst innehåll, såsom uppmaning till hat, som kanske inte är förbjudet i sitt ursprungsland men bryter mot lokala lagar.

Eventuella begränsningar måste först godkännas av kommissionen enligt ett fastställt förfarande och får endast tillåtas under exceptionella omständigheter.

• för tv-sändningar (artikel 3.2–3.3) måste det finnas uppenbara och allvarliga kränkningar av den mänskliga värdigheten (uppvigling till hat) eller barn (t.ex. pornografi, meningslöst våld).
• för innehåll på begäran (artikel 3.4–3.6) är begränsningar också motiverade om de utgör en allvarlig risk för andra aspekter av allmän ordning, hälsa eller säkerhet eller konsumenter.

Restriktionerna ska vara proportionerliga och tillämpas endast i mottagarlandet. Det land där innehållet har sitt ursprung ska meddelas i förväg.

Direktivet innehåller ett tvåstegsförfarande för tvistlösning mellan länder vid kringgående av strängare regler:

Icke-bindande begäran

Om ett land invänder mot innehållet i en utländsk tv-sändning som helt eller till största delen riktar sig mot det, kan det begära att myndigheterna i sändningens ursprungsland utfärdar en icke-bindande begäran om att programföretaget ska följa det berörda landets regler. Faktorer som avgör om ett land är ”riktat” är: ursprunget till reklam- eller prenumerationsintäkter, huvudspråk, riktad reklam och mer.

Bindande begränsningar

Om programföretaget kringgår det invändande landets regler kan myndigheterna där införa bindande restriktioner med kommissionens förhandsgodkännande och förutsatt att åtgärderna endast är ett svar på kringgåendet. Bindande åtgärder kan omfatta förbud mot vidaresändning (kabel, markbunden, IPTV), reklam för sändningar eller program, reklam från lokala företag (under egen jurisdiktion), offentliggörande i tryckta eller elektroniska programguider eller försäljning av abonnemang/smartkort för betal-TV.

Striktare regler

Medlemsstaterna får tillämpa mer detaljerade eller strängare regler på de områden som samordnas av direktivet om audiovisuella medietjänster på leverantörer av medietjänster inom deras jurisdiktion, förutsatt att dessa regler är förenliga med de allmänna principerna i EU-lagstiftningen.

Som ett exempel kan medlemsstaterna fastställa mer detaljerade eller strängare regler för tv-reklam. Dessa regler måste dock vara förenliga med EU-lagstiftningen och inte tillämpliga på vidaresändning av sändningar med ursprung i andra medlemsstater.

Medlemsstaterna får också behålla eller fastställa mer detaljerade eller strängare regler för tv-reklam i syfte att säkerställa att TV-tittarnas intressen skyddas fullt ut och på lämpligt sätt. Under vissa omständigheter kan de fastställa olika villkor för programföretag inom deras jurisdiktion.

Krav på transparens

Direktivet om audiovisuella medietjänster ålägger medlemsstaterna att se till att användarna när som helst har enkel och direkt tillgång till information om leverantören av medietjänster. Tjänsteanvändare måste ha tillgång till leverantörens namn och adress, inklusive dess elektroniska adress eller webbplats och den behöriga tillsynsmyndigheten eller tillsynsmyndigheten.

Behörighet

Myndigheterna i varje EU-land måste se till att alla audiovisuella medietjänster som har sitt ursprung där följer sina egna nationella regler för tillämpning av direktivet om audiovisuella medietjänster. Systemet säkerställer också att programföretag som påverkar EU:s publik omfattas av direktivet även när de inte är etablerade i EU. EU:s myndigheter kan utöva befogenheter via upplänkar som är belägna på deras territorium eller genom användning av satellitkapacitet.

Principen om ursprungsland

Tjänsteleverantörerna behöver bara följa en medlemsstats regler i stället för i flera länder, vilket gör det enklare för tjänsteleverantörer, särskilt de som vill utveckla gränsöverskridande affärsverksamhet.

Om något EU-land antar nationella regler som är strängare än direktivet, vilket de är fria att göra, kan dessa endast tillämpas på leverantörer i den jurisdiktionen.

Hur avgörs jurisdiktionen?

För att undvika fall av dubbel jurisdiktion eller avsaknad av jurisdiktion faller varje leverantör av medietjänster under jurisdiktionen i ett och endast ett EU-land vid tillämpningen av direktivet.

Detta beror främst på var deras centrala förvaltning finns och var ledningen fattar beslut om programplanering eller urval av innehåll. Ytterligare kriterier inkluderar placeringen av arbetskraften och eventuella satellitupplänkar, och användningen av ett lands satellitkapacitet.