Bredband: Bärarmodeller

Allmän transportör

Potentiella offentliga transportföretag för byggande och underhåll av bredbandsinfrastruktur är främst kommuner och län samt lokala företag och samriskföretag. Den passiva nätinfrastrukturen ägs främst av den offentliga sektorn (t.ex. en kommun).

Offentliga transportföretag bygger vanligtvis den passiva nätinfrastrukturen genom medverkan av underleverantörer. Den offentliga sektorns deltagande i ett bredbandsprojekt bör i ett tidigt skede samordnas med de behöriga myndigheterna, särskilt när det gäller gemenskapens lagstiftning om ekonomi och statligt stöd.

Den offentliga DBO-modellen (Design Build Operate) är en möjlig modell för att utforma ett offentlig-privat partnerskap för utveckling av bredbandsprojekt. Denna modell innebär att den förvaltande myndigheten bedriver verksamhet utan ingripanden från den privata sektorn, utom på tjänsteleverantörsnivå. Alla aspekter av nätutbyggnad och nätdrift sköts av den offentliga sektorn.

Privat transportör

Privata transportörer kan fungera som ägare och/eller operatör av bredbandsnät samt tjänsteleverantörer. De kan vara befintliga telekommunikationsföretag, kabeloperatörer, energiföretag inom den privata sektorn som vill utöka sin verksamhet och/eller sin produktportfölj eller nystartade företag. I rent privatägda bredbandsprojekt tar en privat investerare (ett eller flera företag) över hela den ekonomiska risken. Beroende på den organisatoriska och juridiska formen av företagets projekt skiljer sig i storlek och typ, finansieringsstrategi och riskacceptans av investerare.

Om investeringar i nätbyggande och nätdrift helt och hållet görs av privata medel, finns det ingen skyldighet till öppet tillträde – såvida inte företaget har ett betydande marknadsinflytande på en reglerad marknad och därmed omfattas av förhandsreglering. Transportören kan dock välja att öppna sin passiva och/eller aktiva nätinfrastruktur för tredje part (öppen åtkomst) och därmed generera intäkter.

Genom samarbete mellan olika aktörer, t.ex. energibolag och telekommunikationsleverantörer, kan synergier utnyttjas och kostnader kan sparas. Till exempel vid konstruktion av ny eller användning av befintlig nätinfrastruktur, eller genom gemensam utformning av tjänster eller underhåll av de aktiva nätkomponenterna.

Private DBO-modellen är en privat modell som involverar en organisation inom den privata sektorn som får en viss nivå av offentlig finansiering (ofta ett bidrag) för att bidra till utbyggnaden av ett nytt nät som erbjuder öppet tillträde i grossistledet.

Nedifrån och upp-strategi

I områden som saknar investeringar från den privata sektorn för utbyggnad av infrastruktur är medborgarna beroende av sitt eget åtagande för att uppnå en snabb bredbandsuppgradering. Bottom-up-modellen bygger på initiativ från medborgare och lokala eller regionala aktörer (företag, organisationer) som vill främja och genomföra utbyggnaden av bredbandsnät som slutanvändare.

Även om den privata sektorns bredbandsprojekt ofta endast bedömer genomförbarheten utifrån kommersiella aspekter, kan medborgarinitiativ i bredbandsprojekt ta hänsyn till sina egna socioekonomiska mål, t.ex. följande:

• en långsiktig investeringshorisont utan kortsiktiga avkastningsförväntningar
• efterfråge- och framtidsorienterad teknikval
• säkerhetsaspekter

Potentiella organisationsformer för projekt som härrör från bottom-up-modeller är föreningar eller samarbeten. Tanken bakom nedifrån och upp-strategier är att användarna gör långsiktiga åtaganden (ekonomiska eller andra) som säkerställer projektets framgång. Modellen har sin styrka främst i att den är lokalt organiserad och att det finns ett direkt samband mellan ägande och tillhandahållande av tjänster till enskilda användare, och därmed garanteras en långsiktig kundlojalitet.

Läs mer om NGA-modellen nedifrån och upp. Modellen bottom-up, eller lokalsamhället, innebär att en grupp slutanvändare organiserar sig i en gemensamt ägd och demokratiskt kontrollerad organisationsgrupp som kan övervaka kontraktet för att bygga sitt eget lokala nätverk.

Offentlig-privata partnerskap

I ett offentlig-privat partnerskap delar offentliga och privata transportföretag risken för ett projekt på grundval av ett gemensamt åtagande. I detta avseende är offentlig-privata partnerskap en allmän term för samarbetet mellan den privata och den offentliga sektorn. Syftet är också att tillhandahålla resurser och/eller expertis inom den privata sektorn och därmed lägga till ett privat bidrag till den offentliga sektorns infrastruktur- och tjänsteutbud.

Offentlig-privata partnerskap kännetecknas vanligtvis av ett eller flera av följande:

• fullgörande av en offentlig uppgift (rena uppgifter som ett upphandlingsalternativ för offentliga myndigheter och tjänster utan investeringskaraktär)
• deltagande av minst en privat och en offentlig partner
• långsiktigt samarbete
• avtalsmässig formalisering av partnerskapet
• ökad effektivitet (särskilt i form av kostnadsminskningar) genom
• riskdelning mellan partnerna
• livscykelorientering vid tillhandahållande av tjänster
• processinriktning vid tillhandahållande av tjänster
• särskilda fördelningar av partnernas resurser beroende på modellen för offentlig-privata partnerskap
• partnernas kompletterande och operativa mål
• fördelning av ansvar och uppgifter mellan partnerna beroende på deras framgångspotential

Termen offentlig-privata partnerskap används vanligtvis för att beskriva en mängd olika samarbetsarrangemang, från lösa, informella och strategiska partnerskap till tjänstekontrakt för design, konstruktion, finansiering och drift (så kallade DBFO-kontrakt, Design-Build-Finance-Operate) och formella samriskföretag. I grund och botten finns det tre grundläggande modeller:

1. utkontrakteringsmodeller (låg grad av samarbete och används främst för att utföra partiella uppgifter).
2. kontraktsmodeller (medelhög grad av samarbete och främst för förvaltning av övergripande projekt).
3. strategiska samarbetsmodeller (hög grad av samarbete mellan partner och inbegripet avtalssamarbete mellan arbetsmarknadens parter för fullgörandet av (under)uppgifter, främst för förvaltning av övergripande projekt.

Läs mer om Basic Joint Venture Model. Det huvudsakliga syftet med offentlig-privata partnerskap är att involvera den privata sektorn i tillhandahållandet av offentliga tjänster genom att flytta den offentliga sektorns roll från ägare och leverantör till köpare och väktare av allmänhetens intressen.

Läs riktlinjerna om hur man använder offentlig-privata partnerskap för att bygga bredbandsnät på landsbygden?